det är så lätt att fantisera.

Ja, alldeles, alldeles för lätt att fantisera skulle jag vilja påstå. Som Emma sa idag, jag saknar något hela tiden. Allt det där jag inte har. Varför är det så? Varför kan man aldrig, aldrig nöja sig? Här lever vi våra nästintill perfekta liv, men ändå hittar vi alltid något som är fel. Kanske har vi inte rätt man, eller så har vi ingen man alls. Eller så har vi inte de där skorna vi vill ha (iofs kan man aldrig få för mkt skor), tillräckligt med pengar, dåligt jobb. Vi nöjer oss aldrig! Kanske ska man inte göra det heller, för hur ska vi någonsin ta oss fram om man känner att det räcker? Men samtidigt, hinner man njuta av vad man har om man alltid strävar efter något annat?


"It's really hard to walk in a single woman's shoes -- that's why you sometimes need really special shoes!"  Carrie SATC