Måndag, Veronica Maggio, tankar som tar mig tillbaka till Alanya, till turkiet, till dagar av absolutely no stress, till galna kvällar och härliga dagar. Och så snap, tillbaka till verkligheten och allt som har med den att göra. Skola, träning, städa, tvätta(!). Jag menar inte att det är negativt, bara så himla vardagligt. Sånt som man hinner tröttna på innan det ens har börjat. Fast träningen är bra. Det känns skönt att vara igång igen och nu har man hunnit bli av med träningsvärken över helgen så antar jag att det blir ny tills imorgon. Men man har väl ingen annan än sig själv att skylla, förstås.

Dålig självdisciplin, det är jag i ett nötskal. Varje år tänker jag dock att jag ska göra något åt det, och vad händer? Just det - ingenting! Fast ibland lyckas även jag få till det. Som i år har jag redan hunnit skriva en massa i min almanacka, jag har precis betalat pappa pengar som jag var skyldig, ordnat upp ett månadssparande på mitt konto, och satt undan pengar till min restskatt. Så jag är inte jättedålig. Men inte sådär bra som jag önskar att jag vore.

Lite underhållning kanske vore på sin plats såhär en måndag som folk brukar avsky. (även jag brukade det, fast nu börjar jag inte dagarna förrän 13.10 så då känns det onödigt att avsky) Hursomhelst, jag hade precis tagit mitt körkort och i extas som jag var skulle jag ringa till min käre far och berätta detta. Mina fingrar darrade av glädje och jag slog snabbt in numret och höll luren mot örat. Så fort det svarade i andra änden skrek jag:
- GISSA VEM SOM HAR KÖRKORT!!!
En förvånad skånsk röst i andra änden sa: Va?
Jag, fortfarande glad som tusan började skratta o frågade:
- Det är inte pappa va?
Killen i andra änden på grov skånska: - Nej det är det inte, haha.
Lite skratt och några ursäktande senare fick jag iaf tag på rätt person.

"Sena nätter, tomma glas,
Femhundra skjuter upp problemet för ett tag (för stunden)"