Vissa saker får mig att må dåligt. Inte illamående-dåligt, utan mer vad-är-det-för-värld-dåligt. Råkade zappa fram en kanal om hollywood stjärnor och deras tusentals operationer. I morse var det ett annat program, om alla deras tusentals dieter. Inte nog med att vi beundrar dom, utan vi vill se ut som dom också. Vissa av oss skulle kunna dö för att vara i deras sits, men jag menar; vad är äkta ? Inte deras näsor, deras kroppar och hey, vi vet inte ens hur de är som personer. Men ändå, ändå vill vi så gärna ha deras liv. Pengarna, festerna och ja, alla killarna såklart! Men när går det för långt egentligen ? Är det när en etthundrasextioåttacentimeters-kvinna inte väger mer än 45 kilo? Eller när en nioårig liten flicka vägrar äta o väljer att svälta för att det enda hon ser på sin kropp är lager av fett som för resten av omvärlden är tunnt skinn och sylvassa höftben ?

Vi här i västvärlden har ett överflöd av mat och ja, vissa missbrukar det på det andra sättet och äter alldeles för mkt. Men många, och alldeles för många väljer att inte äta. Förfan det finns ju barnungar som kan räkna kalorier bättre än de kan alfabetet och om inte det är sjukt, vad är ? Det är en sjuk värld, för inte fan blir man tjock om man äter en eller två kakor, och inte fan behöver man springa tiotusen meter för att man en gång råkade äta en onyttig sak. Visst, man ska inte proppa i sig onyttigheter varje dag. Men man kan äta vanlig mat i normala portioner utan att få en massa dåligt samvete på grund av något jävla ideal.

Det finns folk som skulle kunna döda för mat. De skulle inte förstå vad det var vi höll på med här. Det är många vars liv går ut på att få fram åtminstonde lite mat, så att de överlever natten. Men vi, vi vill inte äta. Vi är rädda för att vågen ska visa ett eller två kilo mer än det vi hoppas på och om den gör det är det bara dags att träna igen, att äta lite mindre eller kanske prova ngt nytt mirakelpiller. Besatthet, det är namnet. Besatta av ngt som är så onaturligt och får så många människor att må otroligt dåligt. Jag menar, det är en vikt. Om den inte är onormal, över eller under, behöver man inte sträva efter något annat än att hålla den och vara glad för det. Det finns så många andra problem som är mycket viktigare än de vi på något sätt ALLTID fokuserar på. Som sagt, allt det här är så patetiskt och jag var bara tvungen att säga vad jag tycker om det. :P

"there's so much darkness in the world"


Idealet ?                                 Verkligheten?